Självklart grinade jag. Snyftade som ett litet barn. Ingen feel-good-film direkt. Om man samlade ihop hela biosalongens tårar skulle man kunna anlägga en japansk koj-fisk-trädgård. Det roliga var att SF hade lagt fram näsdukar längst fram så att man kunde ta där. Det gjorde jag inte. Jag satt precis som alla andra och låtsades att jag inte grät. Torkade tårar hejvilt med handen.
Dessutom tycker jag fortfarande inte om mr Big. Hal ål.
Sen skulle gänget söka sig ut, och i nyktert tillstånd, utan partykläder kände jag mig inte så pepp. Jag bestämde mig dock för att tvinga mig själv. Jag har haft så tråkigt på slutet att jag måsta mota ut mig själv på galej. Vi drog mot Trädgården. Kön var dock toklång och en efter en föll av. Jag tjurade länge, men när regnet kom kastade jag in handduken. Jag lovade Sambon att ta en taxi hem om det blev senare än 12 (bion slutade 12 så det blev ju så).
Filmen har inte lämnat några egentliga intryck mer än möjligtvis avundsjuka för tjejernas garderobsbudgetar (men inte alltid för deras smak). Möjligtvis endast att när jag stod där och väntade på taxi hade jag lust att leka New York. Busvissla. "Taxi"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej! Snälla stanna en sekund och lämna ett meddelande! Det gör inte ont alls, och jag blir superglad. Men jag avstår gärna från reklam om din blogg...
Svar får du i det här inlägget!