Madre hade fått en bok av nån som hade fått boken av nån annan. Boken heter
Nu vill jag sjunga dig milda sånger. (let me sing you gentle songs) Jag blev rekommenderad att läsa den, men fick ingen
läsro på semestern. Så jag
snodde med mig den söderut. Nu läste jag den på en dag. Den var bra. Mycket bra. Men jag hade ju fått höra att den skulle vara så bra, så jag blev ju inte överväldigad, så som man kan bli ibland av böcker. Däremot var det något i eftertexterna som jag fastnade i.
Texten kommer från författarinnan
Linda Olssons sommarprogram i radion. Den handlar om saknad och längtan. Eller snarare saknad
kontra längtan. Och drömmar. Jag kände igen mig i hennes text. För tre år sedan höll vi på att packa ihop våra
(mina) saker för flytt ner till Stockholm. Jag har trivts oändligt mycket mer här nere än jag någonsin väntat mig. Mycket därför att vi bor så bra som vi gör. Men det finns ändå alltid en liten känsla som gnager, en känsla som då och då kan bedövas med ett besök uppåt. I hennes text står den om längtan som något kraftfullt, som man ser framemot medans saknaden är passiv och ständig. Molande som värk.
Ibland läntar jag hem. Hem till norr. Men jag vill inte flytta dit. Inte nu i allafall. Det är ändå hemma. Mycket pga människorna.
De nära. Men också för husen, luften, träden, vattnen och vägarna. Allt det som jag sett sedan jag var barn. Det som varit livet och alltet. Linda Olsson skriver om hur man när man flyttat alltid kommer att längta och sakna. Om vi flyttade till Umeå, skulle vi då ha en saknad efter det liv vi skapat här?
S:s familj är långt långt borta. Var vi än kommer att bo kommer en eller båda ha den saknaden liggandes runt hjärtat. Något man nog kan, och måste lära sig att leva med. Kanske är det så, att Umeå/Vännäs/Libanon/Stockholm ser så mycket bättre ut på avstånd, och om vi skulle välja att korta ner det avståndet så skulle det kanske te sig mindre värt att sakna.
Det är alltså min fina farfar som somnat in. Det finns mycket att säga men är svårt att hitta orden.
