Illa! Illa Papa!

Jag är så Jävla arg på Papa! I natt tog vi bilen upp på ett berg för att ha en trevlig picknick, men väl där ser vi hur tre elaka björnar har ringat in en massa folk, bl.a. dagmammorna som brukar hålla till i parken i närheten av mina föräldrar. Vi lyckas dock skrämma björnarna på flykt genom att tuta och skrika och köra runt, runt. Jag kastar mig ut för att se hur många som behöver hjälp, för en del är rivna efter närkamp med björnarna. Sen börjar jag lasta in småbarn i bilen, men då trycker Papa på gasen och jag hinner precis in. Dyster sitter i bilen, och säger; undrar hur det gick för min son och tar upp en ryggsäck (som är stängd) -Jag skakar den och säger det låter då bra. Hon är nöjd. En kvinna som håller i två småbarn är fastklämd i bakluckan, men Papa bara kör. Jag får ett barn av henne, och knövlar ner den på golvet i baksätet, hon släpper taget, men ber att vi ska hålla det sista barnet i handen. Barnet hänger med en hand längst bak i bilen. Jag skriker upprepade gånger i Papas öra att stanna, men han vägrar och jag har arg-panik. Jag når inte barnet. Våra picknickväskor är ivägen. Barnet, som är ytterst litet och ser ut som Monchichi, tappar taget och flyger iväg.

Och så ligger jag i min säng och är arg. Kanske var det bara en dröm.

Men i morse när jag slog på datorn är en björn överkörd just ovanför Vindeln... En tillfällighet? Eller en hämnd?