Den lilla lata lutar sakta fram sitt tunga huvud och lägger det platt i handflatorna. Hon vaggar sakta "jag vill ju inte! varför måste jag"? gråten ligger nästan ända uppe i halsen. Hon hade sovit dåligt under natten och haft en ganska ansträngande dag på jobbet. Hon vill så gärna slippa undan.
"du vet själv varför" Den hurtiga har en nedlåtande ton. Hon känner sig bättre än den lilla. Det är inte så konstigt. Hon är bättre. Hon vet vad som måste göras. Hon känner ingen barmhärtighet. Och hon har rätt. "vill du bli en tjockis igen?" Hon står rakt och hårt med armarna i kors och lutar sig lite lätt över den lilla.
Den som redan är liten krymper nu ännu en smula. "Det är klart jag inte vill. Men det är så tråkigt att springa. Och jobbigt, och jag har så väldigt ont i mina ben." Hon ber om nåd med sina ögon.
Men det finns ingen nåd att få hos den hurtiga. "Om du hade låtit bli sötsakerna hade du kanske sluppit undan det här. Du får skylla dig själv. Det är bara att springa."
Den lilla bröstar upp sig som en tupp "jag sprang ju! Fem kilometer! Varför tjatar du? Vad kräver du mer?"
"ska det vara så svårt att förstå? Låt bli det söta!"
"ska försöka"
to be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej! Snälla stanna en sekund och lämna ett meddelande! Det gör inte ont alls, och jag blir superglad. Men jag avstår gärna från reklam om din blogg...
Svar får du i det här inlägget!