Nu senast under min vistelse i norr fann jag mig sittandes ensam vid ett bord på schlagerklubben. Var jag än tittade såg jag folk. Glada människor, arga, fulla, dansande och illamående i en salig röra. Umeå anses vara ett av alla ställen där alla känner alla. Men hur jag än tittade på folket så kände jag ingen. Och gudarna ska veta att det var inte för att jag hade fel ålder inne. Åldrarna pendlade nämnligen förmodligen mellan 17 och 65 med en medelålder strax över min. Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka hade mitt sällskap
lustiga familjen vaporerat. Jag irrade runt i fullsatta lokaler och kände mig lite utanför och ensam trots den fullsatta klubben. Jag tvingades inse att den tiden är förbi när jag alltid träffade på massvis av människor som jag kände. Eller också är tiden förbi när jag kände massvis av människor. Så nu är jag en alien och Stockholm och sånär på likadan i Umeå. Stockholm är en stor stad och chansen att jag träffar nån jag känner är inte obefintlig men dock liten. I Umeå kanske fortfarande alla känner alla...Men ingen känner mig och jag känner inte längre alla.d e t ä r s y n d a s t o m m i g i v ä r l d e n
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej! Snälla stanna en sekund och lämna ett meddelande! Det gör inte ont alls, och jag blir superglad. Men jag avstår gärna från reklam om din blogg...
Svar får du i det här inlägget!