Jag känner inte döden. Jag är uppväxt utan död. Ingen, åtminstonde ingen nära dog när jag var barn. Därför kom det också som en stor smärtsam chock när jag och min familj fick möta döden på riktigt.
Idag är det 3 år sedan min morfarY dog, och fast det har gått så pass lång tid så känns det inte riktigt verkligt att han ska vara helt borta. Snarare som att han är på en lång, lång jordenruntresa. Vilket han hade gillat. Han älskade att resa. Det är som om jag skulle kunna få ett sms från honom när som helst där han berättar hur varmt det är på andra sidan klotet, och hur bra han har det. En sån levande människa passar inte att vara död.
Jag hade ett foto av morfar i plånboken, ett bra, ganska nytaget passfoto. Han satt där i börsen och tittade på mig när jag skulle handla något. Om jag tvekade inför köpet så peppade han mig. Han sa "du har råd med det där" " Det tycker jag att du ska köpa dig" För det skulle han ha sagt också. Ungefär som när jag 2002 sa att det vore kul att hälsa på Maby i Laos. Men att jag inte hade några pengar. Då sa han att det har du väl! Och syftade på mina fondpengar. Han tyckte att jag skulle investera i att ta en chans att se världen, en chans som kanske inte kommer igen. När jag blev rånad försvann plånboken och morfars bild i den. De jävlarna.
Jag ska försöka fixa ett nytt-så du kan fortsätta handla!!!!
SvaraRaderaJag var på fest hos en kompis i fjol och blev bjuden på mörk rom. Jag hade inget minne av att jag någonsin druckit det förut. Men det hade jag tydligen. Smaken kändes så mycket som morfar, jag antar att han bjudit på det, kanske efter någon utlandsresa. Jag blev jätteberörd och det kändes lite jobbigt att vara på fest (rädd att folk skulle tro att jag blivit alldeles knäpp på fyllan), men jag gick undan och smsade med mamma och det kändes lite bättre.
SvaraRadera