Sagan om Ludde

Solen står högt över taken. Endast den pigga är vaken. Alla andra lär ligga halvdöda på stranden eller på filtarna i parken, men människor tänker ju på olika sätt. Vissa är stadsmänniskor och vissa trivs bättre ute i naturen. Ludde var en klar stadsmänniska ända ute i fingerspetsarna. Han bestämmer sig för att gå hem och hämta sitt fiskespö för att se om fiskelyckan är med honom denna soliga sommardag. Visserligen har farbror Bertil alltid sagt att fisken nappar bäst i tidig otta. Men så länge orkar Ludde inte vänta på att gå och fiska. Han traskar hemåt mot Frökenvägen 10. Hela vägen hem är det sån där jäkla grön natur. Tänk om han ändå fick lite avgaser. Hela året har han jobbat hårt och sparat pengar. Han har bestämt sig. Äntligen ska den där bilsemestern, han så länge drömt om, bli av. Han ska sitta helt ensam i en bil. Han ska åka genom Europas alla städer och han ska minsann inte se ett enda skitträd på hela vägen. Två meter bort springer en liten pojke tvärs över vägen. Hans mamma springer efter honom och ropar för att få pojken att stanna. Men han lyssnar inte. Ludde tänker att han nog var så som liten, han med. Ville gå sin egen väg. Men skitträden verkar ju inte bry sig om det. Dom vill nog mest se till att ungar klättrar i dom och ramlar ner, för i skitträd kan man inte klättra. Det har farbror Bertil sagt. Och det farbror Bertil säger, det tror Ludde på. Men nu är farbror Bertil död. Som om Ludde skulle orka bry sig om det. Döden var verkligen något som Ludde aldrig orkat bry sig om. Alla ska ju dö, så varför orka bry sig? Inte ens för många år sedan när Luddes älskade tama iller Sussie hade blivit överkörd av en metallic-färgad BMW lyfte han på ögonbrynen. Han fick ju faktiskt en femtiolapp som kompensation för Sussie. Den där kompensatinen är lite klurig för Ludde. Han vet inte riktigt hur han ska handskas med det. Så han bestämmer sig för att tänka på annat. Låta tankarna glida iväg till ett glatt, trevligt ställe. Dit brukar han fly ibland när verkligheten tränger sig på och blir lite tung och jobbig. Sussie mår nog bra, tänker han. Jag ska bara ta mig en tripp till mitt favorit-tivoli så blir jag glad snart igen. Och på tivolit har Ludde alltid kul. Där träffar han Elvis, Luddes största idol, och en massa andra människor som han inte känner, men som alla är glada mot honom. Ludde önskar att det fanns ett sånt trevligt tivoli i verkligheten också. Men han vet att han bara hittar på. Och att det inte alltid är som man tror och önskar. Men drömma ska man alltid göra. Det sa farbror Bertil. En dag, tänker Ludde, ska jag ta och bygga mig det där tivolit. För Tivolin är roliga. Ludde har alltid älskat tivolin. Det finns få saker som är så befriande som att få spendera en kvart, eller två, eller tre, i ett pariserhjul. Under resan i Europa ska Ludde besöka tivolin i varje stad. Han ska väsa och fräsa åt eventuella andra besökare som tänker tränga sig ner i samma vagn eller korg som honom. Lustiga tivoliresor är sånt man gör själv. Ludde tar ett djupt andetag. Det börjar bli dags att växla pengarna snart. För utan pengar tar man sig faktiskt ingen vart. Han undrar om han skall gå in på banken och växla sina pengar, eller om han klarar sig några dagar till på sina svenska kronor. Men är det inte så att det i Finland går att betala med svenska kronor? Dom pratar ju svenska där, filosoferar Ludde. Han minns en sommar han spenderade i Finland med farbror Bertil. Ja, då han fortfarande var vid livet. Dom hade åkt färja över och kört på med bilen, vilket Ludde tyckte var helt fantastiskt. Han hade aldrig

PANG!!! Det smäller till och Ludde flyger i luften. Den röda bilen som körde på honom kanar ner för branten. Ludde dör omedelbart.