Klingen har en gigantisk familj. Och historien är komplicerad. Hans mormor Sarah, Matriarken, kom som flyktingbarn från Armenien, och minns att hon hade syskon. Men inte mer. Historien tar slut där. Hon gifte sig när hon var 13, blev senare änka och gifte sig igen. Åsikterna går isär om hur många barn hon har fött. Själv säger hon att det var tio, men då säger alla att hon är gammal och knäpp och har glömt. En del säger 16, nån sa 19, men en sak är säker. De är många. Tanten är nu över 90 (ingen vet vilket år hon är född) Hon bor med sin son i en liten lägenhet i Beirut.
Jag spenderade i stort sett mina fyra dar med att träffa hennes barn. Och deras barn. Och fruar. Och män. Och barn. Och deras barns män. Och deras barns mäns föräldrar, kusiner, barnbarn, svärmödrar och vänner.
Hela denna tid med ett språk jag inte förstår mer än så här... Vilket man inte tar sig så långt på, för om jag till tant klämmer ur mig en klyftig mening såsom "Jag är Sakos flickvän", "jag är svensk" "vad hette du igen?" eller "tack, men jag äter inte kött", så tror ju tant att jag kan säga betydligt mer, och ur munnen strömmar en strid ström av jidderish.
Jag blir väldigt väldigt svensk. Kindpussar är liksom lite för nära i min personliga space. Men jag tar ett djupt andetag... Och bara ler.
Med mer tid hade jag shoppat mer. Jag hade badat mer. Och bara tittat mer. Det går inte att framhäva hur mycket det finns att se!
